Min resa med Mick hittills har varit allting ifrån lätt. Berjodalbanan har skjutit oss rakt nerför för att sedan sakta lufsa sig uppför igen. Och nu börjar vi nå toppen!

 

Jag är riktigt nöjd över att mitt val föll på Mick. Vissa stunder har jag tänk "vad har jag gett mig in på" när jag sedan tänker efter och säger "detta kommer göra mig till än ännu bättre ryttare". Så sant det var. Jag är långt ifrån den personen som ger upp utan jag går hem efter en tävling som gått dåligt och tränar ännu hårdare. Fungerar inte träningarna rider jag ännu mer hemma. För allt SKA gå! Det kan man säga stämmer. 

 

Jag har nu lärt mig Mick och blivit en mycket skickligare ryttare. Lärt mig inverka på ett bättre och känsligare sätt. Visst bergodalbanan kommer falla ner återigen för att sedan sakta ta sig uppåt igen. Då vet jag att det bara är ännu ett steg närmare min dröm. 

Så tack ödet än en gång för att du förde mig till Mick. Och tack Michigan för att du har lärt mig otroligt mycket. Allt har en mening! 

De två finaste sakerna i mitt liv!