Sagohästen, du är saknad

Min första foderhäst jag hade, jag älskade honom så mycket. Saknar han varje dag och önskar att han kunde komma tillbaka så jag kunde säga hejdå en sista gång.

 

Allt började hösten 2007, så fort han klev ut ur transporten visste jag att det var han jag älskade. Det kanske låter kanske konstigt men så kändes det. Han var en vit sagohäst!
Jag blev fodervärd på honom redan första veckan. Veckorna rullade på och jag hade min första foderhäst som dessutom var en dröm. Jag hade inte ridit honom än utan bara gått med honom då han skulle vänja sig ordentligt med omgivningen.

Efter några veckor kom första ridpasset, jag var helt överlycklig efteråt. Han var inte en saga att rida, men han hade ju fått mitt hjärta så det var bara att gilla läget och lära sig honom i ridningen! 

Han var en maxad D-ponny skimmel som var född 1996.

 

Jag var på tok för liten för att rida honom, jag var ju trots allt runt 140 lång. Men jag struntade i det och kämpade på. Jag hade bara bestämt mig att det skulle gå.

Till en början gick ridpassen allt utom bra! Han skenade med mig. Spran över på ridskoledelen i ridhuset. Men jag kämpade och kämpade och efter månader av träning började de äntligen gå frammåt! Våren 2008 tränade och tävlade jag min sagohäst runt 90 cm och jag var hur stålt och lycklig som helst! Allt var perfekt och jag drömde hela tiden att han var min! Det var nästan "för bra för att vara sant". 

 

När allt var som bäst och jag var lyckligast så hände det som absolut inte fick hända! Han fick akut kolik och det gick inte att rädda min sagohäst. Jag kommer ihåg när en ridlärare skulle berätta vad som hänt för mig, det var samma dag som jag skulle hälsa på honom. Sussi berättade den overkliga sanningen och jag bara stirrade på henne tills jag kände att mina ben vek sig. Jag blev förkrossad, chockad och otroligt besviken..Jag var så ledsen och helt förstörd i flera veckor efter! För han var den absolut bästa ponnyn jag träffat! Det var något speciellt med min sagohäst som inte gick att förklara.

Det är ett speciellt minne jag kommer ihåg extra mycket.. Det var veckan innan han gick bort.

Jag och mamma åkte till stallet, Porsche stod fortfarande vid hagen bredvid vägen. Så jag drog ner fönsterrutan och ropade på honom. Han kollade på mig med sina vackra ögon och sen sprang han efter bilen ändra fram till grinder och gnäggade samtidigt. Just i den där stunden var jag så lycklig!

När jag skriver dethär rinner tårarna nerför mina kinder och jag saknar honom varje dag. Det blir bätte. Men jag tänker otroligt mycket på honom än idag! Jag saknar honom så!

Men alla minnen finns kvar i mitt hjärta och kommer alltid att stanna där, Porsche du var min första kärlek! glömmer dig aldrig min kung!

 vila i frid och galoppera fritt på de gröna ängarna. jag älskar dig nu och föralltid♥

 

 50 cm. Andra starten

 

 

 

 

 

 

Åh så fint inlägg! Vila i frid ♥