Någonting jag är väldigt bra på är att hitta tillbaka efter motgångar. Jag har haft en hel del motgångar genom åren på hästryggen men jag har aldrig gett upp. Tiden med mina hästar har varit rena bergodalbanan för mig och fler lär de bli. Att hålla på med hästar är inte en dans på rosor som många verkar tro. Utan det är hårt slit varje dag. 

 

Går det dåligt och bergodalbanan aldig vill dra sig uppåt igen så måste man kämpa vidare. Man måste dra sig upp. Kämpa slita och veta att detta vill jag klara. Ge aldrig upp.

 

Som sagt jag har inte tagit den lättaste vägen genom åren. Jag har alltid dragits till de mer gröna hästarna som man måste jobba med. Kanske inte alltid mina bästa beslut, men jag kan tacka allt mitt slit på ponnytiden nu när jag går upp på storhäst. Och jag tror att det är de mest knasiga hästarna som har störst hjärta och har sån kämparglöd. Jag kan säga så att jag har lärt mig rida ordentligt och klarar av många konflikter med hästar för att jag inte valt den lätta vägen. Vissa dagar har jag såklart tänk "så skönt det skulle vara att ha en färdig ponny som bara hoppar". Men sedan tänker jag efter... Vad ska man då kämpa för? Hur ska man kunna utvecklas tillsammans som ekipage då? Nej att ta den lätta vägen är helt enkelt inte min melodi. När jag är så gott som fullärd (Om man ens kan bli det inom ridsporten) då ska jag börja ta de lätta vägarna upp till toppen. Men innan det så ska jag rida de hästarna jag älskar och måste kämpa med.

 

Det jag ville komma fram till är att man måste kämpa och ha motgångar för att sedan njuta av framgångarna. Jag kommer aldrig ge upp. Jag är inte en som ger upp och kommer aldrig bli en sådan människa. 

Så tro på det ni gör. Tankens kraft. Allt går bara man vill. Kämpa. Det lönar sig tillslut!